Nä jag ska inte gå i något lucia tåg - däremot har jag varit ute och promenerat i mörkret. I dag har det blivit mycket promenerande. Gick in till jobbet, en timmes prommis på morgonkvisten. Jag hade pit-stop på hjälpmedelscentralen där jag träffade en patient o dennes familj. Smidigt att ta det på vägen!
Ibland undrar jag på jobbet hur vissa fungerar. Har vissa äldre kollegor som inte gör annat än att prata. Hur mycket man än visar så fattar de inte att man inte har tid/vill/har lust att prata med dem... Jag tror att jag är för snäll, jag säger inte ifrån. Ibland backar jag in i mitt rum och säger snabbt: "Nä nu måste jag jobba..." andra gånger står jag snällt och nickar och är fast läääänge! Min roommate är en sådan, och hon kan tom ställa sig precis bredvid mig, liksom krypa nästan inpå mig och stå framför dataskärmen och prata. Då är det inte lätt att komma undan... En annan kollega hon kan avbryta mitt i en konversation när vi sitter i personalrummet och äter: "Sara jag skulle bara säga det här" å så har den konversation jag deltog i dött... HUR GÖR MAN?!? En gåta för mig när man inte "känner in" att den andre personen inte VILL prata!
För att använda ett av mig välanvänt ord: nåväl, man får väl ta det för vad det är. Å så får jag försöka bli ännu mera TYDLIG med vad jag vill och inte vill. För det är väl mig det är fel på...? ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar