Har suttit med några "tanter" på jobbet på fikarasten och de började diskutera kring facebook och kring bloggande. De var oerhört kritiska till bloggande och malde på länge om det. Efter en stund sa jag att jag har en blogg. De blev först helt tysta, sen fick jag frågan; men varför?! Hur kan du vilja dela ditt privata liv med övriga världen?!
Ja och det kan man ju fråga sig?! Men jag måste säga att mina allra innersta tankar de delar jag inte med er här, utan vill jag skriva ner dem skriver jag dem för egen del. Jag upplever inte att jag skyltar med vem jag är, mer än med mitt förnamn och med presentationsbilden. Jag tror att de flesta som läser inne på bloggen är de jag redan känner (eller?).
Men man kan ju fundera - vad vill jag att andra ska veta om mig? Vill jag skylta med mitt och min familjs liv hur som helst? Hur mycket ska man blotta sig i bloggen och även på facebook för den delen. Räcker det inte med en "vanlig" dagbok?
Jag försöker i möjligaste mån att vara så privat jag kan. Jag skriver inte ut mitt telefonnummer på facebook, jag tillåter inte att vem som helst tittar på kort etc. Så oxå i bloggen, jag skulle aldrig med mer än förnamn skriva ut vilka vi är. Men som sagt det är en svår balansgång.
Fast jag gillar att blogga! Jag tycker om att skriva om det vi gör på dagarna, om de tankar jag får och hur jag mår. Så att tantaluringarna på jobbet inte förstår att man kan gilla att blogga, det skiter jag i. Att blogga kommer jag att fortsätta med, å även facebook som jag tycker är ett roligt sätt att hålla sig uppdaterad om vänner/tidigare vänner/gamla skolkompisar. Men sån är jag.
3 kommentarer:
Men man delar ju med sig av sitt privata liv, värderingar och tankar hela tiden. Det är väl det vänskap och socialt umgänge handlar om i någon mån.
Skillnaden är att i en blogg, facebook, twitter etc kan du uppnå detta med folk som inte är i din fysiska närhet! (eller med folk du aldrig skulle träffat annars) Och precis som i en vanligt socialt umgänge är det ju Du som avgör hur mycket du vill berätta om dig och dina!
YOU KNOW, I KNOW det är inte vilka tantor som helst heller .....
kärringar, dessutom gnällkärringar...
Jag tycker det är jätteskoj att följa dig, nu när vi inte arbetar tillsammans längre. Fortsätt du som du gjort hittils. Varken för mycket eller för lite, alldeles lagom.
Kramelikram
Skicka en kommentar