Varför är jag så pessimistisk som rubriken skriker ut? Jo vår "fantastiska" chef gav oss igår ett dystert besked på ännu mera besparingar än de som redan görs, besparingar som under år 2009 ska motsvara 11 årsarbetare...
Om det innebär att någon får gå vet vi ännu inte, men det betyder att vi högst troligt inte får gå på några utbildningar, vi får dra åt svångremmen på det mesta och prioritera ännu hårdare än vad vi gör. För att det ska fungera att göra prioriteringar och ändå fortsätta göra ett bra jobb, så krävs det mycket av oss - men det krävs oxå mycket av vår närmsta chef.
Vi behöver en tydlig, rak och ärlig chef. I dagsläget har vi inte det, vilket är synd. Vi har en relativt ny chef som inte varit chef tidigare, denne sätter på skygglapparna och lyssnar inte på oss när vi vill säga något, fråga något etc. Är det en rädsla hos denne? Är det ett för tufft jobb? Men hur svårt kan det vara att vara TYDLIG, RAK och ÄRLIG?!?! Vi är en grupp människor där många har starka personligheter och många tar mycket plats, men i detta nu har vi hamnat i ett apatiskt tillstånd där vi bara sitter och gapar... Det tar musten ur mig att tänka på alla neddragningar, jag som är i grunden en positiv person dras med i de pessimistiska tankarna som finns på jobbet. Hela teamet utstrålar negativitet.
Trots min pessimistiska ton, så försöker jag tänka att jag är tacksam över det liv jag har. Ett jobb är bara ett jobb.
Vi fick ytterligare ett tråkigt besked i går, vår andra chef har drabbats av cancer... Vi som nyss hade minnesstund för en annan medarbetare och där vår chef var med och stöttade oss. Jättejobbigt, och återigen så blir livet så där påtagligt skört igen. Det händer så mycket, och så många är sjuka. Både nära personer och "kompisarskompisars barn", kollegor... det känns inte rättvist. Tänker på er/dem.
Vår närmsta chef kände inte "in" att vi hade behövt prata kring detta, utan rusade vidare i sitt fullspäckade schema och pratade om besparingar och massa annat som faktiskt bara flög förbi. Totalt kaos! Blackout i tankarna. Ingen i teamet kände sig delaktig. Som tur är har vi haft handledning idag, och där har vi fått ventilera lite av våra tankar. Men hur går vi vidare?
1 kommentar:
Hej Sara!
Vad jobbigt ni måste ha det på jobbet nu. Jag förstår att det är svårt att vara optismistisk. Väldigt bra att du besöker min blogg i alla fall =)
Meningen med den är främst att jag själv ska må bättre genom att ägna mycket tid till att enbart fokusera på det positiva i livet (vilket inte alltid är lätt) och sen märker jag ju att andra verkligen BEHÖVER läsa om glädje och få en tankeställare i positiv bemärkelse.
Jag fick häromdagen också din chefs sjukdomsbesked. Det var hemskt! Hennes man grät och sa att hela livet var upp och ner. Han har tagit ledigt på obestämd tid. Här har de inte "gått ut" med tråkigheterna, och jag har lovat att inte säga nåt.
Stor kram till dig och grattis i förskott!
Skicka en kommentar