På personalparkeringen mötte jag idag en kvinna som såg märkligt bekant ut... Funderade en stund innan jag kom på att det var barnmorskan som förlöste mig när Joel föddes. Den fantastiska kvinnan som hjälpte mig så. Wow, vilken flashback att se henne igen efter 1 år o 2 mån... Jag fick rysningar i hela kroppen och ögonen tårades. Tänk att det gått så fort, vår fantastiske lille kille är nu 1 år och 2 mån och är trots en dramatisk start en liten kille som utvecklas i raketfart.
Det var nästan så att jag ville springa fram till barnmorskan och säga: Tack för all hjälp. Men det blev inte mer än att jag tittade, tänkte och ryste... det får räcka så. Tror inte att hon skulle känt igen mig ändå.
1 kommentar:
Visst är det ett under att man har barn! Tänk! Hur skulle livet sett ut utan barn? Dessa små varelser som både förgyllar och förpestar vårt liv ;-) Nä tack gode gud att man har det som man har det. Vi måste påminna oss själva om vad oerhört lyckligt lottade vi är. Fraförallt där emellanåt då man för en sekund önksar sig mer egentid eller han inte hinner med allt man vill eller när barnen är sjuka ..... Jadu...jag behövde helt enkelt få ur mig det här :-) Tack och Kram på dig!
Skicka en kommentar