Vila i frid

I morgon fredag begravs en gammal skolkamrat till mig. En tjej lika gammal som jag som nyligen gick bort. Det känns overkligt. Att en ung söt tjej/mamma med hela livet framför sig, plötsligt inte finns mer.

Jag och M har inte umgåtts, vi har gått i parallelklass sen mellanstadiet och framåt, vi har spelat lite fotboll och innebandy ihop under den tiden, men sedan vi slutade gymnasiet har vi nog inte setts mer än att vi hejjat på varandra när vi mötts på stan några gånger.

Trots att jag inte var nära så känns det ändå, i magtrakten. Det känns inte rättvist på något vis.

Jag känner så för hennes familj; man och två barn. Jag har tillsammans med några andra gamla skolkompisar samlat in pengar till barncancerföreningn och skickat en hälsning som kommer att läsas upp vid begravningen. Det är inte mycket. Men ett litet sätt att visa att jag/vi bryr oss om och tänker på M och hennes familj.