Imorgon ska jag äntligen sätta mig i bilen och köra de 35 milen ner till henne. För att få träffas, prata, umgås. Det blir en liten stund, men den känns så viktig. Jag har fjärilar i magen. Jag vet inte hur jag kommer att reagera när vi ses. Jag tycker det känns lite jobbigt att åka just pga att jag har fjärilar i magen, men jag VILL åka. Besöket är nog det viktigaste och bästa jag kan göra just nu. För mig och kanske även för henne.
Jag pratade med en klok kollega igår som sa; "Du måste åka. Ni får väl gråta ihop då. Tillåt dig att vara ledsen."
Och det är väl just det som är det svåra, den ledsna delen. Hur ofta visar vi för varandra att vi är ledsna? Vi duktiga, tappra som alltid ska vara så starka! Jag är ju jäkligt ledsen över det här. En ständig klump i halsen. Så jag åker. Må det bära eller brista. Låt oss då gråta ihop då. Jag får ju iallafall träffa henne.
1 kommentar:
självklart ni ska gråta ihop om det blir så, man kan inte alltid vara stark och tapper eller rättare sagt man ska INTE alltid vara stark och tapper man mår bra av att gråta i hopp... tänker på dig och din vän. kram
Skicka en kommentar