Tacksam och ledsen

En av mina kollegor har varit sjukskriven under en längre period pga att mak*n varit sjuk. I december blev kollegan ensam, mak*n gick bort. Igår kom min kollega och berättade om hur de haft det under sjukdomstiden, hur allt var när h*n gick bort. Så starkt. Berättade detta nu en månad innan h*n kommer tillbaka, för att sedan slippa frågor och blickar. Klokt.

Tårarna rann på mig och mina kollegor. Vilka kämpar.




Mina tankar gick till Emma, som så ofta. Min fina Emma som gick bort i våras. Så många fina minnen. Saknar henne.

Som alltid när något sånt här händer i min närhet så blir jag så medveten om och ser så klart på nuet. Känner tacksamhet och glädje över att jag har min familj, mina vänner och att jag är frisk. Allt sånt fylls jag med. Nyttigt. Tänkvärt. Självklara saker, men när livet rullar på i 190 så glömmer jag liksom bort det där. Att vara tacksam och skita i att det är lite smuts i hörnen. Ett uppvaknande. Varför kan jag inte hålla det för självklart jämt??